Om jag är sur, trött eller irriterad är det alltid storebror som åker på en utskällning, en dum kommentar eller får en damp-attack riktad mot sig. Det är inte bara för att han, liksom jag, är expert på att märka när den andra är sådär extra lättretlig utan kanske också för att vi är så otroligt olika. Vi tycker olika om det mesta, och saker som min käre bror tycker är helt oväsentliga kan för mig, just i det där svaga ögonblicket, kännas som världens viktigaste sak.

I familjen är det jag som står för dramat och tror att mina åsikter är de som räknas, medan joel håller dina bedrifter för sig själv. Så har det nog egentligen alltid varit. När vi var små var det alltid jag som kom på alla bus. Joel hängde på mina idéer, (snäll som han är) och genomförde mina dumma påhitt. På så sätt var det han som alltid fick skiten för det vi båda två egentligen hade gjort. Jag kom undan med det mesta, kanske för att jag var den yngre av oss, kanske för att jag alltid har varit en expert på att smöra eller kanske för att det där med rådjursblick är mitt expertområde.

Jag ser upp till min storebror, väldigt mycket. Han tar sin egen väg genom livet och litar alltid på att sina intentioner är de rätta. Skulle ibland vilja vara som honom, spontan och lugn på något sätt. Han vet att den väg genom livet som han till slut bestämmer dig för att ta kommer att vara den rätta, oavsett vad alla andra tycker och till skillnad från mig gör han saker för att han själv vill, inte enbart för att man borde/måste göra det. Jag önskar jag var lite mer som honom ibland. Vi har växt upp och varit med om mycket tillsammans, trots det har vi reagerat väldigt olika på saker och kommit att bli så himla olika varandra. Det är bra, han är allt jag inte är och jag är allt han inte är. Hur som helst måste jag säga att jag har bästa storebrorsan man kan tänka sig!