♥

När tillräckligt aldrig är tillräckligt. När man aldrig är god nog i sina egna ögon.

Frågan är om det är bättre att ge upp sig själv för någon man älskar.
Eller om det är bättre att ge upp någon man älskar för klara sig själv?

Något av det sjukaste jag har varit med om.
Att svimma av smärta, vad är grejen med det liksom? Hur ska man som läkaren sa, beskriva smärtan på en skala från ett till tio när smärtan var så plågsam att kroppen inte ens kunde hantera den?
Det gick så fort och känslan av att hjälplöshet var nog det allra värsta, kontrollfreak som jag är.
Jag hann tänka: är det så här det känns att dö? innan allt svartnade. Från den tiden, när jag svimmade av tills det att jag vaknade upp, är det enda jag kommer ihåg att one republics låt, good life (OneRepublic – Good Life) spelades i min hjärna.
Så jäkla skrattretande. Hur sjukt är inte det?
 
När jag vaknade upp mådde jag nästan som vanligt, något mer förvirrad än vanligt kanske. Läkarna kunde inte riktigt heller fastställa vad som hade hänt eller vad det berodde på. Men de kunde konstatera att jag svimmade av smärta. Sjukt.

Väldigt mycket men samtidigt ingenting.
Har kommit till ett stadie där saker som händer bara känns som en kul grej.
En kul grej man kanske hade kunnat varit utan, men som samtidigt var jäkligt värd.  
Ibland ska man kunna skratta åt saker, typ som gårdagen, så spårad, så kul, men ändå så skrattretande på något sätt.
Men vad är livet till egentligen om det inte är till för att leva?

Ett av många fina minnen:
Det var sommar och varmt, en fredag i juni och jag var världens lyckligaste 6-åring. För under fåtöljen i vardagsrummet satt vad som helt klart kom att bli den bästa överraskningen någonsin. Under fåtöljen satt den lurvigaste, gulligaste och sötaste kattungen man kan tänka sig ♥

Inget speciellt alls faktiskt.
På en fest för flera år sen, när jag och sofia kanske hade det lite för kul med våran fanta-"hallonsaft" blandnig. Det var sommar och varmt, altandörren stod öppen och låten "whatever you like" spelades på högsta volym mest hela kvällen. Han hade gröna ögon, brunt hår och ljusa jeans. Vi träffades några gånger efter detta, men när det kom fram att han tyckte mina vänner var omogna (!!) så va det bara tack och hej! Vilket påhitt, det var ju verkligen inte sant, soffis och jullis var ju världens mognaste, mest samlade flickor på den gamla goda tiden. Eller hur va det nu? ;)

Jag drömmer om ett liv där jag kan säga till mig själv att: "det här är livet" och samtidigt känna att fy fan va grymt livet är. Jag drömmer om att kunna känna mig nöjd med mig själv, det jag gjort, det jag presterat eller bara för att jag är just jag. Jag drömmer om att leva ett liv där jag kan tänka att fan va lycklig jag är som lever. Jag drömmer om ett liv där jag kan göra det jag vill, istället för det jag borde göra. Istället för det jag förväntas göra.

Jag drömmer om att leva det liv jag gör just nu, utan nedgångarna som ibland kommer för att slå mig till marken, och utan de jobbiga tankarna och känslan av tomhet som nedgångarna hör till. Jag är lycklig, och jag har egentligen ingen anledning till att inte vara det, men ibland är det lättare att bara vara tom. Att inte känna någonting alls. Men drömmarna finns såklart alltid kvar. Både i motgång och medgång och det är egentligen dem vi lever för. Vi kämpar för att få det perfekta livet, men vad är egentligen perfekt? Är det när motgångarna är helt borta och allt bara är lyckligt och glatt, när man inte har tid att känna efter? Eller är det när man då och då kan stanna upp och verkligen får tid att känna efter. Att man då och då har tid att öppna asken med alla de bortstoppade känslorna för att inse drömmarnas värde, känslornas betydelse och komma underfund med vad som egentligen är värt att leva för. En balans i livet, det drömmer jag om.  

Även denna vecka har varit både upp och ner, dock mer upp än ner vilket helt klart är ett steg i rätt riktning. Våren har börjat komma och det är guldvärt att gå till skolan med solen lysandes i ansiktet istället för att nästan fumla fram i mörkret på väg mot de två långa labb-passen på måndag förmiddag. Under veckan har jag inte pluggat någonting vilket jag såhär i efterhand ångrar då jag nu har ett stort fysikprov som jag ännu inte har börjat plugga till hängande över mig. Men men det är ändå galet värt. En vecka utan plugg, stress och extra mycket tid med herman var nog det jag behövde.

Förutom det har veckan bestått av gym-träning och två galet jobbiga spinning-pass, varav ett med sötnosen agnes! Spinning is the shit helt enkelt! I fredags var det som sagt grym fest i knifetown med älsklingarna och i går en ännu mer awesome fest hos millis. En riktigt kalasig vecka med ett bra avslut bestående av ridning, solsidan och bubbelbad! 

Om jag är sur, trött eller irriterad är det alltid storebror som åker på en utskällning, en dum kommentar eller får en damp-attack riktad mot sig. Det är inte bara för att han, liksom jag, är expert på att märka när den andra är sådär extra lättretlig utan kanske också för att vi är så otroligt olika. Vi tycker olika om det mesta, och saker som min käre bror tycker är helt oväsentliga kan för mig, just i det där svaga ögonblicket, kännas som världens viktigaste sak.

I familjen är det jag som står för dramat och tror att mina åsikter är de som räknas, medan joel håller dina bedrifter för sig själv. Så har det nog egentligen alltid varit. När vi var små var det alltid jag som kom på alla bus. Joel hängde på mina idéer, (snäll som han är) och genomförde mina dumma påhitt. På så sätt var det han som alltid fick skiten för det vi båda två egentligen hade gjort. Jag kom undan med det mesta, kanske för att jag var den yngre av oss, kanske för att jag alltid har varit en expert på att smöra eller kanske för att det där med rådjursblick är mitt expertområde.

Jag ser upp till min storebror, väldigt mycket. Han tar sin egen väg genom livet och litar alltid på att sina intentioner är de rätta. Skulle ibland vilja vara som honom, spontan och lugn på något sätt. Han vet att den väg genom livet som han till slut bestämmer dig för att ta kommer att vara den rätta, oavsett vad alla andra tycker och till skillnad från mig gör han saker för att han själv vill, inte enbart för att man borde/måste göra det. Jag önskar jag var lite mer som honom ibland. Vi har växt upp och varit med om mycket tillsammans, trots det har vi reagerat väldigt olika på saker och kommit att bli så himla olika varandra. Det är bra, han är allt jag inte är och jag är allt han inte är. Hur som helst måste jag säga att jag har bästa storebrorsan man kan tänka sig!

♥♥♥

Igår.
Tvingade mig själv upp ur sängen vid två, var fortfarande sjukt trött av någon anledning. Kollade därefter på några avsnitt av Mad Men och åt appelsin till frulle. Duschade, gjorde mig i ordning och drog ner på stan för att möta upp Julle. Vi köpte present till Sofia och sytråd. Presenten slog vi in på mcdonalds, vi var som vanligt ute i sista sekunden och använde sytråden som band runt paketet och skrev på det med nagellack.. Fint! Min mobil fuckade ur helt och jag var så frustrerad att jag ville slänga min tre veckors gamla mobil i marken. Hatar den.

Sofia kom ner på stan och vi gick och åt på rififfi och firade fippi lite. Helt okej mat faktiskt. Efter det tog vi tåget till Pontus i knifetown och irrade runt i något som liknade grönland ett tag innan vi äntligen hittade rätt. Det blev en riktigt lyckad kväll måste jag säga. Både klari och beckiluran kom dit också så det va askalas. Vid ett skyndade vi oss till tåget och sofia var allmänt skum haha. Efter en kort tågresa hem där samtalen låg på en femårings nivå drog jag, julle och hebbe till burger king för en så jävligt värd hamburgare. Efter att ha vinkat hejdå till lillen drog jag och herman hem till mig. Grym dag! ♥