Jag drömmer om ett liv där jag kan säga till mig själv att: "det här är livet" och samtidigt känna att fy fan va grymt livet är. Jag drömmer om att kunna känna mig nöjd med mig själv, det jag gjort, det jag presterat eller bara för att jag är just jag. Jag drömmer om att leva ett liv där jag kan tänka att fan va lycklig jag är som lever. Jag drömmer om ett liv där jag kan göra det jag vill, istället för det jag borde göra. Istället för det jag förväntas göra.

Jag drömmer om att leva det liv jag gör just nu, utan nedgångarna som ibland kommer för att slå mig till marken, och utan de jobbiga tankarna och känslan av tomhet som nedgångarna hör till. Jag är lycklig, och jag har egentligen ingen anledning till att inte vara det, men ibland är det lättare att bara vara tom. Att inte känna någonting alls. Men drömmarna finns såklart alltid kvar. Både i motgång och medgång och det är egentligen dem vi lever för. Vi kämpar för att få det perfekta livet, men vad är egentligen perfekt? Är det när motgångarna är helt borta och allt bara är lyckligt och glatt, när man inte har tid att känna efter? Eller är det när man då och då kan stanna upp och verkligen får tid att känna efter. Att man då och då har tid att öppna asken med alla de bortstoppade känslorna för att inse drömmarnas värde, känslornas betydelse och komma underfund med vad som egentligen är värt att leva för. En balans i livet, det drömmer jag om.