Väldigt mycket men samtidigt ingenting.
Har kommit till ett stadie där saker som händer bara känns som en kul grej.
En kul grej man kanske hade kunnat varit utan, men som samtidigt var jäkligt värd.  
Ibland ska man kunna skratta åt saker, typ som gårdagen, så spårad, så kul, men ändå så skrattretande på något sätt.
Men vad är livet till egentligen om det inte är till för att leva?