Jag gråter nästan aldrig. Kan faktiskt inte komma på när det var jag grät sist.

Om jag är riktigt, riktigt arg kan jag dock gråta, när jag kollar på micke och molle kan jag gråta och när jag träffar bästis julle på nyårsafton, vid tolvslaget, kan jag också gråta av lycka.  

Kanske kan tårar ta slut. Eller helt enkelt sluta komma när man inser att det inte finns någon anledning för dem att falla. Men ibland behöver man gråta, då ska man gråta och då tror jag också det är bra att göra det. Om man kan.